Hoppa till innehåll
ISO 45001:2018, punkt 6.1.2

Riskbedömning enligt ISO 45001 punkt 6.1.2 – varför skyddsronden inte räcker som svar

Farokartläggning och riskbedömning är grunden i ett arbetsmiljöledningssystem enligt ISO 45001. Kravet i punkt 6.1.2 besvaras ofta med en årlig skyddsrond, som om saken därmed är avklarad. Här går jag igenom vad standarden faktiskt kräver för farokartläggning och riskbedömning, och var det oftast brister i praktiken.

Skyddsronden är en etablerad och bra rutin – men den är en punktinsats, en ögonblicksbild av arbetsplatsen en given dag. Kravet i ISO 45001 punkt 6.1.2 är bredare än det: det handlar om att organisationen löpande identifierar faror och bedömer de risker de ger upphov till, kopplat till hur arbetet faktiskt organiseras och förändras över tid. En skyddsrond kan vara en av flera källor till den bilden, men den ersätter inte processen.

Två av tre delar

Punkt 6.1.2 är uppdelad i tre delar. Den här artikeln handlar om de första två: farokartläggning (6.1.2.1) och riskbedömning (6.1.2.2). Den tredje delen, 6.1.2.3, handlar om att bedöma möjligheter för arbetsmiljöarbetet och för ledningssystemet – ett eget område som förtjänar en egen genomgång och som jag inte går in på här.

Farokartläggning (6.1.2.1) handlar om att identifiera vad som kan orsaka skada – inte bara i det dagliga, rutinmässiga arbetet, utan även vid tillfälliga arbetsuppgifter, förändringar i verksamheten, nödsituationer och hur arbetsplatsen och utrustningen är utformad. Det innefattar också hur arbetet faktiskt organiseras: arbetstider, arbetsbelastning, beslutsfattande och den mänskliga faktorn, inte bara maskiner och kemikalier.

Riskbedömning (6.1.2.2) tar vid när farorna är identifierade: hur sannolikt är det att en fara leder till skada, och hur allvarlig blir konsekvensen – med hänsyn till hur väl de skyddsåtgärder som redan finns på plats faktiskt fungerar? Här ska organisationen också bedöma andra risker för själva ledningssystemet – till exempel att en rutin i praktiken inte följs, eller att ansvar för en fara faller mellan stolarna i organisationen.

De vanligaste luckorna

Några återkommande brister gör att farokartläggningen ser bra ut på papper men inte fungerar i praktiken:

  • Den uppdateras bara vid revision. Farokartläggningen blir ett levande dokument först när den triggas av faktiska händelser – en ny maskin, ett nytt kemiskt ämne, en ombyggnad av lokalen, eller ett tillbud. Väntar ni till nästa interna revision eller certifieringsrevision har ni redan tappat aktualiteten.
  • Icke-rutinmässigt arbete glöms lätt bort. Kravet i 6.1.2.1 pekar uttryckligen ut både rutinmässigt och icke-rutinmässigt arbete som ska kartläggas, men i praktiken är det ofta bara det normala produktionsflödet som fångas upp. Underhåll, felsökning, inhyrd personal och engångsuppdrag riskerar att hamna utanför kartläggningen just av den anledningen.
  • Bara fysiska faror räknas. Organisatoriska faktorer – hög arbetsbelastning, otydliga roller, skiftarbete – är lika mycket en del av kravet som maskinsäkerhet och kemikaliehantering, men hamnar oftare utanför kartläggningen.
  • Medarbetarnas kunskap kommer inte in i processen. De som faktiskt utför arbetet ser ofta faror som ledningen missar. Jag har tidigare gått igenom kravet på medverkan och samråd i punkt 5.4 – farokartläggningen är ett av de områden där det kravet ska omsättas konkret, inte bara i teorin.

Praktiskt: håll processen levande

En fungerande farokartläggning bygger på flera samverkande källor snarare än en enda årlig aktivitet:

  1. Definiera vad som ska trigga en uppdatering. Nya maskiner, nya ämnen, ombyggnader, nyanställningar i nya roller och tillbudsrapporter bör alla utlösa en översyn av relevanta delar av kartläggningen – inte vänta till nästa schemalagda genomgång.
  2. Samla in från flera håll. Skyddsronder, tillbudsrapportering, skyddsombudets iakttagelser och medarbetarnas egna synpunkter behöver hänga ihop och kunna följas upp mot varandra – oavsett om ni samlar dem i ett gemensamt dokument eller i separata men länkade register, som ett tillbudsregister kopplat till riskregistret.
  3. Koppla ihop med riskbedömningen konkret. Standarden föreskriver inte en bestämd dokumentationsform för hur varje enskild fara ska redovisas, men kräver att metoden och kriterierna för bedömningen finns som dokumenterad information, hålls uppdaterade och bevaras. Ett praktiskt sätt att sedan göra tillämpningen hanterbar är att varje identifierad fara får en bedömd sannolikhet och konsekvens, och en motivering för vilka åtgärder som följer av den bedömningen – annars blir listan lätt en katalog utan styrning.
  4. Ta upp det i ledningens genomgång. Punkt 9.3 kräver att ledningen tar ställning till om ledningssystemet som helhet fortfarande är lämpligt, tillräckligt och verkningsfullt, med bland annat förändringar i risker och möjligheter som underlag. Farokartläggningen och riskbedömningen bör vara en del av det underlaget, inte en fristående punkt som bara nämns i förbigående.

Har ni ett arbetsmiljöledningssystem enligt ISO 45001, eller funderar på att bygga upp ett? Jag hjälper gärna till att se över hur er farokartläggning faktiskt fungerar i praktiken, inte bara på pappret.

Kravet på medverkan och samråd med arbetstagare i punkt 5.4 tar jag upp i ISO 45001 och medverkan – varför skyddsombudet inte räcker som svar.

Uppbyggnad och internrevision av ledningssystem enligt bland annat ISO 45001 ingår i mina tjänster inom ledningssystem.