Avsändarens skyldigheter enligt ADR-S 1.4 – vad ansvaret faktiskt omfattar
Skickar ert företag farligt gods är ni avsändare enligt ADR-S, oavsett om någon i verksamheten har tänkt på det. Här går jag igenom vad skyldigheterna i kapitel 1.4.2.1 konkret kräver, vad ni får förlita er på när andra i transportkedjan är inblandade, och hur rollen hänger ihop med kraven på 1.3-utbildning och säkerhetsrådgivare.
Med avsändare menar ADR-S ett företag som avsänder farligt gods för egen eller annans räkning. Sker transporten enligt ett transportavtal är det istället den som är avsändare enligt avtalet som avses. Många tillverkande företag som skickar kemikalier, batterier eller andra farliga ämnen till kunder eller mellan egna anläggningar är avsändare i föreskriftens mening, utan att någon i organisationen har satt ord på vad det innebär.
Grundregeln i 1.4.1
Avsändarens skyldigheter vilar på en gemensam grund som gäller alla delaktiga i en transport av farligt gods, inte bara avsändaren. Enligt ADR-S 1.4.1.1 ska den som är delaktig vidta nödvändiga åtgärder, efter arten och omfattningen av de faror som kan förutses, för att förhindra skador och begränsa en eventuell skada så långt möjligt – och under alla omständigheter uppfylla de bestämmelser som gäller för just den egna rollen. De specifika skyldigheterna för avsändaren i 1.4.2.1 är en precisering av den allmänna plikten.
De sex punkterna i 1.4.2.1.1
Avsändaren har skyldighet att överlämna en sändning till transport som uppfyller bestämmelserna i ADR/ADR-S. Konkret innebär det, enligt de sex punkterna i 1.4.2.1.1, att avsändaren särskilt ska
- försäkra sig om att godset är klassificerat och tillåtet för transport enligt ADR/ADR-S,
- överlämna nödvändiga uppgifter och information till transportören på ett spårbart sätt, samt i förekommande fall godsdeklaration och tillhörande handlingar (tillstånd, godkännanden, intyg och liknande) – med särskild hänsyn till kapitel 5.4 och tabell A i kapitel 3.2,
- bara använda förpackningar, storförpackningar, IBC-behållare och tankar som är godkända och lämpliga för det aktuella godset, och som är märkta enligt föreskriften,
- uppfylla bestämmelserna om försändningssätt och transportrestriktioner,
- se till att även tömda, orengjorda tankar, samt tömda, orengjorda fordon och containrar som används för bulktransport, behåller sina storetiketter, märkning och etiketter enligt kapitel 5.3, och att tömda tankar är lika täta som i fyllt skick,
- vid transport av kylda kondenserade gaser i tankcontainrar och UN-tankar försäkra sig om att den faktiska hålltiden är bestämd där det är tillämpligt – eller, för tömda sådana tankar, att trycket är tillräckligt reducerat.
De tre första punkterna är de som oftast syns i vardagen: rätt klassificering, en korrekt godsdeklaration i tid till transportören, och rätt förpackning. De tre sista gäller mer sällan alla avsändare, men blir centrala så fort verksamheten hanterar tankar, gaser eller returer av tömd utrustning.
Vad ni får förlita er på – och vad ni inte får
Anlitar avsändaren andra delaktiga i kedjan – förpackare, lastare, fyllare och liknande – ska avsändaren enligt 1.4.2.1.2 vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att sändningen ändå uppfyller bestämmelserna. Föreskriften ger samtidigt en lättnad: för fyra av de sex punkterna ovan (klassificering, uppgifter och handlingar, val av förpackning samt märkning av tömda tankar) får avsändaren förlita sig på de upplysningar som andra delaktiga har lämnat. Ansvaret försvinner alltså inte, men det behöver inte verifieras dubbelt när uppgiften redan ligger hos någon annan i kedjan – så länge avsändaren har skäl att lita på informationen.
Ett särskilt fall är när avsändaren agerar på en tredje parts uppdrag. Då ska den tredje parten enligt 1.4.2.1.3 skriftligen informera avsändaren om att sändningen innehåller farligt gods, och lämna de uppgifter och handlingar avsändaren behöver för att fullgöra sina skyldigheter. Ett tillverkande företag som anlitar en logistikpartner eller ett ombud för att sköta avsändningen bör se till att den skriftliga informationen faktiskt kommer in – annars saknar den som formellt agerar avsändare grunden för att uppfylla sitt eget ansvar.
Kopplingen till 1.3-utbildning och säkerhetsrådgivare
Att vara avsändare enligt ADR-S 1.4 hänger ihop med organisationens övriga skyldigheter, men på olika villkor. Den personal som klassificerar godset, upprättar godsdeklarationer eller på annat sätt är delaktig i avsändningen omfattas av utbildningskravet i ADR-S kapitel 1.3 – oavsett om de har ADR-intyg för förarutbildning eller inte. Kravet på säkerhetsrådgivare är däremot inte en automatisk följd av avsändarrollen i sig: enligt 11 § lagen (2006:263) om transport av farligt gods är det den som fysiskt lämnar farligt gods till en transportör som omfattas, inte nödvändigtvis den som formellt är avsändare enligt transportavtalet. Är ni avsändare på pappret men låter en annan aktör hantera den fysiska överlämningen kan alltså kravet ligga någon annanstans i kedjan – se genomgången av vem som omfattas för hur rollen och undantagen ska bedömas i just er verksamhet.
Är ni osäkra på om er verksamhet uppfyller avsändarens skyldigheter enligt ADR-S 1.4, eller om rollen som avsändare ens är rätt beskriven för er verksamhet, går jag gärna igenom det tillsammans med er.
Skyldigheterna ovan kan ni få hjälp med inom min rådgivning om farligt gods. Personalens utbildning enligt kapitel 1.3 går att ordna med ADR 1.3-kursen online.