Hoppa till innehåll
ADR-S 8.3

Fordonsbesättningen och farligt gods – de åtta bestämmelserna i ADR-S kapitel 8.3

1.3-utbildningen ger kunskapen och ADR-intyget behörigheten, men själva körningen och hanteringen styrs av ett eget kapitel: ADR-S 8.3. Här går jag igenom vad de åtta bestämmelserna faktiskt kräver av föraren och den som medföljer, och en viktig nyans – vilka av dem som gäller även vid värdeberäknad mängd.

Jag har tidigare gått igenom 1.3-utbildningen, som krävs av alla delaktiga i en transport utom förare med ett giltigt ADR-intyg enligt kapitel 8.2 – de omfattas istället av den utbildningen. Båda handlar om vad besättningen ska kunna. ADR-S kapitel 8.3, “Övriga bestämmelser som ska uppfyllas av fordonsbesättningen”, handlar istället om vad besättningen faktiskt ska göra under själva transporten – och det är ett eget kapitel, skilt från utbildningskraven.

Bestämmelserna riktar sig till “medlem av fordonsbesättningen”, vilket enligt definitionen i ADR-S kapitel 1.2.1 är föraren eller en annan person som medföljer föraren av skäl som rör säkerhet, transportskydd, utbildning eller drift – alltså inte bara föraren själv, utan även en eventuell medhjälpare.

De åtta bestämmelserna

8.3.1 Passagerare. Utöver medlemmar av fordonsbesättningen får inga passagerare medfölja i transportenheten. En person som inte medföljer av skäl som rör säkerhet, transportskydd, utbildning eller drift räknas inte som besättningsmedlem enligt definitionen i 1.2.1 – till exempel en kollega som bara behöver skjuts, eller en kund som vill följa med och titta på en leverans utan att det är en del av en utbildningsinsats. Sådana personer hör inte hemma i hytten under en ADR-transport.

8.3.2 Användning av brandsläckningsutrustning. Fordonsbesättningen ska känna till hur brandsläckningsutrustningen på fordonet används. Det räcker inte att utrustningen finns – den som kör ska faktiskt veta hur den fungerar om något händer.

8.3.3 Förbud mot att öppna kollin. Föraren eller dennes medhjälpare får inte öppna ett kolli som innehåller farligt gods. Kontroll av innehållet är inte förarens uppgift.

8.3.4 Bärbara ljuskällor. Ljuskällor som används får inte ha någon metallyta som lätt kan alstra gnistor – relevant vid till exempel felsökning eller lastkontroll i mörker, särskilt med brandfarligt gods ombord.

8.3.5 Förbud mot rökning. Rökning är förbjuden under hanteringsarbete i närheten av eller inne i fordonet. Förbudet gäller uttryckligen även e-cigaretter och liknande produkter.

8.3.6 Körning av motor under lastning eller lossning. Motorn ska vara avstängd under lastning och lossning, utom när den måste vara igång för att driva pumpar eller annan utrustning som används för att lasta eller lossa fordonet – och då bara om det landets bestämmelser tillåter det.

8.3.7 Användning av parkeringsbroms och stoppklotsar. Inga fordon med farligt gods får parkeras utan att parkeringsbromsen är ansatt. Släpvagnar utan egen bromsanordning ska dessutom hindras från att komma i rörelse med minst en stoppklots enligt kraven i 8.1.5.2.

8.3.8 Användning av kablar. Om transportenheten har ett motorfordon och en släpvagn med en totalvikt över 3,5 ton, och kombinationen är utrustad med ett låsningsfritt bromssystem (ABS), ska de ledningar som anges i 9.2.2.6 vara kopplade mellan dragfordonet och släpvagnen under hela transporten.

En nyans: vad som gäller vid värdeberäknad mängd

Jag har tidigare skrivit om värdeberäknad mängd och att transporter med högst 1000 poäng undantas från stora delar av ADR-S. Men undantaget i 1.1.3.6.2 är inte heltäckande för kapitel 8.3: tre av de åtta bestämmelserna räknas uttryckligen upp som fortsatt gällande även vid värdeberäknad mängd – förbudet mot att öppna kollin (8.3.3), kravet på gnistfria ljuskällor (8.3.4) och rökförbudet (8.3.5). De övriga fem punkterna i kapitel 8.3 – bland annat kraven på parkeringsbroms, stoppklotsar och avstängd motor vid lastning – ingår istället i det som undantas.

Vem ansvarar

Bestämmelserna i 8.3 riktar sig direkt till fordonsbesättningen. Kapitel 5.4.3 ålägger separat transportören ett ansvar för att förse besättningen med skriftliga instruktioner och försäkra sig om att de förstår och kan genomföra just dem – men det ansvaret gäller de skriftliga instruktionerna specifikt, inte kapitel 8.3 i sin helhet. Oavsett den exakta ansvarsfördelningen är min praktiska rekommendation densamma: ett tillverkande företag med egna fordon och egna chaufförer bör se till att de här åtta punkterna är en del av den interna rutinen och introduktionen av nya förare, inte bara något som står i föreskriftstexten.

Jag hjälper gärna till att gå igenom vilka rutiner som behövs för era egna transporter av farligt gods, och hur de knyts ihop med 1.3-utbildningen och säkerhetsrådgivarens arbete.