Hoppa till innehåll
ADR-S 2.1.3

Klassificering av farligt gods – hur avgörs UN-nummer, klass och förpackningsgrupp?

Godsdeklarationen, förpackningsvalet och kravet på säkerhetsrådgivare bygger alla på samma sak: vad är det egentligen ni skickar? Här går jag igenom hur ett ämne eller en produkt klassificeras som farligt gods enligt ADR-S kapitel 2.1, och varför det är avsändaren – inte transportören – som bär ansvaret.

Alla krav i ADR-S – godsdeklarationen, förpackningsvalet, märkningen, undantagen för begränsad eller värdeberäknad mängd – utgår från en enda utgångspunkt: att godset är rätt klassificerat. Är klassificeringen fel spelar det ingen roll hur noggrant resten av kedjan sköts. Ändå är det steget som oftast görs en gång, långt tillbaka i tiden, och sedan aldrig ifrågasätts igen.

Utgångspunkten: är ämnet namngivet?

Klassificeringen börjar med att avgöra om ämnet finns namngivet i tabell A i bilaga A till ADR-S. Många vanliga kemikalier gör det, med ett eget UN-nummer och en egen post. Gäller det istället en blandning som inte själv är namngiven finns det enligt 2.1.3.3 en snäv väg att ärva ett namngivet ämnes post: blandningen ska ha ett enda dominerande farligt ämne som är namngivet i tabellen, och övriga beståndsdelar ska antingen inte omfattas av ADR-S eller bara förekomma i spårmängd. Vägen stängs så fort blandningens klass, klassificeringskod, förpackningsgrupp eller fysikaliska tillstånd avviker från det namngivna ämnets egen post, eller om blandningens farliga egenskaper kräver andra nödåtgärder än det rena ämnet gör. Reglerna har också ytterligare tekniska begränsningar utöver dessa – bland annat poster vars namn, beskrivning eller en särbestämmelse i tabell A uttryckligen begränsar dem till det rena ämnet – som gör att vägen kan vara stängd även när huvudvillkoren ovan ser uppfyllda ut. Räkna därför inte med att en genomgång av huvudvillkoren räcker: kontrollera alltid den aktuella posten i tabell A i sin helhet innan ni klassificerar en blandning under ett namngivet ämnes post. Uppfyller blandningen villkoren ska den under den namngivna posten – det är inte valfritt, och osäkerhet i sig är inget skäl att gå till en samlingsbenämning istället. Är ni osäkra om villkoren är uppfyllda: reda ut det, eller ta hjälp av sakkunskap, innan ni väljer post.

Är en namngiven post tillämplig – direkt eller via 2.1.3.3 – framgår primär- och sekundärfara redan av den posten (se nästa avsnitt), och ni går direkt till förpackningsgrupp och övriga uppgifter i posten. Är ingen namngiven post tillämplig fortsätter ni till nästa steg innan ni väljer post: att fastställa vilken fara som är primär respektive sekundär avgör nämligen vilken samlingsbenämning som är rätt.

Flera faror samtidigt – dominerande och sekundär fara

Många produkter har mer än en farlig egenskap. Metanol är ett välkänt exempel: ämnet är både brandfarligt och giftigt, och är namngivet i tabell A som UN 1230 med klass 3 (brandfarlig vätska) som primärfara och klass 6.1 (giftig) som sekundärfara – för ett namngivet ämne som metanol är alltså frågan redan avgjord genom den egna posten i tabellen, inte genom en separat beräkning.

För ämnen och blandningar som inte har någon tillämplig namngiven post (varken direkt eller via 2.1.3.3) och har flera farliga egenskaper avgörs primärfaran i flera steg. Fastställ först varje enskild farlig egenskaps egen förpackningsgrupp eller farograd (utifrån provningsdata för respektive egenskap), eftersom det kan styra utfallet i nästa led. Omfattas kombinationen sedan av en uttrycklig företrädesregel i 2.1.3.5.3 – vilket gäller för vissa kombinationer med bland annat klass 2, självreaktiva ämnen i 4.1, organiska peroxider i 5.2 eller klass 7 – är det den regeln som avgör, inte en tabell. I övriga fall avgör företrädestabellen i kapitel 2.1.3.10, som väger in de klassificerade farorna och – för vissa kombinationer – även förpackningsgrupp eller farograd. Oavsett vilken fara som blir primär ska övriga farliga egenskaper fortsätta synas som sekundärfara i märkning och godsdeklaration.

Annars: välj den mest specifika samlingsbenämningen

Ska godset klassificeras via en samlingsbenämning enligt kapitel 2.1.3 (ingen namngiven post är tillämplig, varken direkt eller via 2.1.3.3) väljer ni posten utifrån den primär- och sekundärfara ni just fastställt. Det gäller många blandningar och tekniska produkter. Finns det flera samlingsbenämningar som skulle kunna passa väljs den mest specifika, enligt en rangordning mellan tre typer av benämningar (2.1.1.2):

  • Typ B – generiska poster för en väl avgränsad ämnesgrupp, som inte är “n.o.s.”-poster (mest specifik).
  • Typ C – specifika “n.o.s.”-poster (not otherwise specified) för en grupp av en viss kemisk eller teknisk natur.
  • Typ D – generella “n.o.s.”-poster (minst specifik, används bara om inget passande finns i B eller C).

Det är alltså inte tillåtet att gå direkt till den enklaste generella benämningen bara för att den känns tillräcklig – reglerna kräver att den mest träffsäkra posten används.

Förpackningsgrupp – graden av fara, inte typen

Utöver klass tilldelas de flesta ämnen en förpackningsgrupp: I för ämnen med stor fara, II för ämnen med medelstor fara och III för ämnen med mindre fara. Klasserna 1, 2, 5.2, 6.2 och 7 har ingen förpackningsgrupp, och detsamma gäller självreaktiva ämnen i klass 4.1 (till exempel posterna UN 3221–3240), enligt 2.1.1.3. Istället regleras de klasserna av egna, klasspecifika system. För organiska peroxider i 5.2 och de självreaktiva ämnena i 4.1 provas ämnet fram till en typ, A–G: typ A får inte transporteras alls i den provade förpackningen, typ G faller helt utanför de här särskilda bestämmelserna, och det är bara typerna B–F som får egna transportposter i tabell A. Klass 1, 2, 6.2 och 7 har i sin tur andra, egna sätt att gradera farligheten.

Förpackningsgruppen styr framför allt vilken förpackning som är godkänd för ämnet – förpackningens provningsnivå måste matcha gruppen. Däremot är det inte förpackningsgruppen i sig som avgör hur stor mängd som får ingå i undantaget för värdeberäknad mängd – den gränsen sätts av ämnets transportkategori i tabell A. På samma sätt följer begränsad mängd (LQ) och reducerad mängd (EQ) de postspecifika värdena i tabell A, inte förpackningsgruppen direkt. Två ämnen i samma förpackningsgrupp kan alltså ha helt olika gränser för de undantagen – det är alltid den aktuella posten i tabell A som avgör, inte bara gruppen.

Säkerhetsdatabladet är en startpunkt – inte facit

I praktiken börjar de flesta med avsnitt 14 i säkerhetsdatabladet, som ska ange UN-nummer, officiell transportbenämning, klass och – i förekommande fall – förpackningsgrupp om produkten är farligt gods. Saknas förpackningsgrupp i avsnitt 14 för en produkt i en klass som inte har någon (till exempel gaser eller radioaktiva ämnen) är det alltså inget fel i sig. Det är ett bra avstamp, men avsnittet är inte automatiskt korrekt bara för att det står i ett dokument ni fått från en leverantör – SDS-avsnitt 14 fylls i av den som klassificerat produkten, och fel eller föråldrade uppgifter förekommer, särskilt vid ändrad sammansättning eller ny provning av ett tekniskt namn. Ansvaret för att den slutliga klassificeringen stämmer ligger ändå kvar hos er som avsändare, oavsett vad databladet säger.

Vems ansvar är det?

Klassificeringen är den första av avsändarens sex skyldigheter enligt ADR-S 1.4.2.1.1: att försäkra sig om att godset är klassificerat och tillåtet för transport. Anlitar ni en extern part för klassificeringen får ni förlita er på de upplysningar som lämnats, men ansvaret för att sändningen ändå stämmer försvinner inte – det ligger kvar på avsändaren.

Kopplingen till 1.3-utbildning och säkerhetsrådgivaren

Den eller de som faktiskt klassificerar godset hos er omfattas av den funktionsspecifika delen av 1.3-utbildningen – inte bara en allmän genomgång av regelverket, utan en genomgång av hur klassificering faktiskt går till för era produkter. Har ni en säkerhetsrådgivare ska identifiering av det gods som transporteras vara en av de rutiner som byggs in i verksamheten enligt MSBFS 2015:9, 5 §, se genomgången av när kravet på säkerhetsrådgivare gäller.

Checklista

  1. Kontrollera om ämnet är namngivet i tabell A. Är det en blandning: kontrollera huvudvillkoren i 2.1.3.3 för att ärva ett enda dominerande, namngivet ämnes post (ingen avvikelse i klass, klassificeringskod, förpackningsgrupp, fysikaliskt tillstånd eller nödåtgärder) – och läs sedan igenom den specifika posten i tabell A i sin helhet, eftersom ytterligare tekniska begränsningar kan göra att vägen ändå inte gäller. Uppfylls villkoren ska ni använda den namngivna posten, inte en samlingsbenämning – reda ut osäkerheten innan ni väljer, snarare än att låta osäkerheten avgöra valet.
  2. Utred om produkten har flera farliga egenskaper. Är en namngiven post tillämplig – direkt eller via en godkänd 2.1.3.3-väg – framgår primär- och sekundärfara av den posten (som för metanol), och den ändras inte av stegen nedan. Är ingen namngiven post tillämplig: fastställ först varje enskild farlig egenskaps egen förpackningsgrupp eller farograd (utifrån provningsdata för respektive egenskap), eftersom det kan styra utfallet i nästa led. Kontrollera sedan om en uttrycklig företrädesregel gäller för de aktuella klasserna (till exempel för klass 2, självreaktiva ämnen i 4.1, organiska peroxider i 5.2 eller klass 7, enligt 2.1.3.5.3) – annars avgör företrädestabellen i 2.1.3.10, som för vissa kombinationer väger in just förpackningsgrupp eller farograd. Gör hela det här steget innan ni väljer samlingsbenämning i nästa steg: vilken fara som är primär respektive sekundär styr vilken post som är rätt (tabell A skiljer till exempel mellan en post med klass 3 och sekundärfara 6.1, och en post med klass 6.1 och sekundärfara 3 – fel ordning ger fel post).
  3. Är ingen namngiven post tillämplig – varken direkt eller via en godkänd 2.1.3.3-väg – välj den mest specifika samlingsbenämningen utifrån den primär- och sekundärfara ni fastställde i föregående steg: generisk post (typ B) före specifik n.o.s. (typ C), typ C före generell n.o.s. (typ D).
  4. Notera den färdiga postens förpackningsgrupp – den styr framför allt förpackningsvalet. Undantagen (värdeberäknad mängd, LQ, EQ) styrs separat av den aktuella postens uppgifter i tabell A.
  5. Använd säkerhetsdatabladets avsnitt 14 som utgångspunkt, men verifiera – lita inte blint på ett gammalt eller köpt dokument.
  6. Dokumentera vem som klassificerat, och se till att den personen har rätt funktionsspecifik 1.3-utbildning.

Är ni osäkra på om en produkt är rätt klassificerad, eller vill ha hjälp att gå igenom klassificeringen för ert sortiment – hör av er, så går jag igenom underlaget tillsammans med er.

När UN-numret väl är bestämt visar jag hur raden i tabell A läses kolumn för kolumn i Så läser du tabell A i ADR-S – kolumn för kolumn, med bensin som exempel.

Att gå igenom klassificeringen av ett sortiment kan jag göra som er säkerhetsrådgivare. De som klassificerar och packar behöver dessutom utbildning enligt kapitel 1.3, som ADR 1.3-kursen online täcker.