Vem ansvarar för vad? Aktörernas skyldigheter enligt ADR-S kapitel 1.4
Farligt gods passerar sällan bara en aktör på vägen från tillverkning till slutkund. Avsändare, transportör, mottagare, lastare, förpackare och fyllare har alla sin egen del av ansvaret enligt ADR-S kapitel 1.4 – och det är just den uppdelningen som avgör var era egna skyldigheter börjar och slutar.
En vanlig missuppfattning är att ansvaret för en sändning farligt gods försvinner så fort en extern transportör tar över den fysiska körningen. Svaret ligger i ADR-S kapitel 1.4, som delar upp säkerhetsplikterna mellan alla som är delaktiga i transporten – inte bara föraren. Varje aktör får sina egna skyldigheter i sin del av kedjan, utan att de föregående aktörernas ansvar för det de redan gjort försvinner för att godset går vidare till nästa steg.
Grundtanken: delat ansvar, inte ett enda ansvar
Enligt 1.4.1 ska var och en som är delaktig i transporten av farligt gods vidta de åtgärder som krävs utifrån arten och omfattningen av de risker som kan förutses, för att förhindra skador eller olyckor och, om något ändå inträffar, begränsa följderna. Vem som räknas som “delaktig” beror på vilken roll man har i den enskilda sändningen – samma företag kan vara flera av dem samtidigt.
Kapitlet skiljer mellan två grupper: de tre huvudaktörerna i 1.4.2 (avsändare, transportör, mottagare) och övriga aktörer i 1.4.3 (bland annat lastare, förpackare och fyllare).
Huvudaktörerna: avsändare, transportör, mottagare
Avsändaren (1.4.2.1) är enligt definitionen i 1.2.1 den verksamhet som avsänder farligt gods, för egen eller annans räkning, eller – när transporten sker enligt ett transportavtal – den som anges som avsändare i avtalet. Det är alltså inte nödvändigtvis samma part som fysiskt lastar eller lämnar över godset. Avsändaren har det bredaste ansvaret av de tre huvudaktörerna: bara lämna över sändningar som uppfyller ADR-S krav, se till att transportören får den information och de handlingar som behövs – godsdeklaration och eventuella tillstånd ingår – och att rätt typ av förpackning, IBC-behållare eller tank används för det aktuella ämnet. Jag har gått igenom flera av de dokument som hör hit i tidigare artiklar, bland annat godsdeklarationen och märkningen på kollit.
Transportören (1.4.2.2) ska kontrollera att det gods som ska köras faktiskt är tillåtet att transportera, att alla nödvändiga handlingar och den obligatoriska fordonsutrustningen finns med, och göra en okulär kontroll av att fordonet och lasten inte har uppenbara brister, läckage eller sprickor. Upptäcker transportören en brist ska sändningen inte skickas vidare förrän felet är åtgärdat. Utrustningslistan enligt 8.1.5, som jag beskrev i artikeln om skriftliga instruktioner, ingår i det transportören ska kontrollera – men inte hela listan. Föreskriven utrustning som brandsläckare enligt kapitel 8.1.4 ska också finnas med och kontrolleras.
Mottagaren (1.4.2.3) får inte utan tvingande skäl skjuta upp mottagandet av godset, och ska kontrollera att de krav som gäller mottagaren är uppfyllda. För tankar, fordon och containrar innebär det bland annat att se till att de krav på rengöring och avgiftning som ADR-S faktiskt ställer i det enskilda fallet är uppfyllda innan de returneras eller används igen – inte att allt tomgods per automatik måste rengöras oavsett vad som transporterats.
De andra aktörerna: lastare, förpackare, fyllare, lossare
Utöver de tre huvudaktörerna pekar 1.4.3 ut skyldigheter för fler roller i kedjan. Vissa, som lastaren, förpackaren, fyllaren och lossaren, handlar om den som fysiskt hanterar godset. Andra, som den driftansvarige för en tankcontainer eller UN-tank (1.4.3.4) – enligt definitionen i 1.2.1 den verksamhet i vars namn tanken är registrerad eller godkänd för transport – kan ha skyldigheter enligt kapitlet även utan att själva utföra den fysiska hanteringen. Jag går här igenom de roller som är mest relevanta för ett tillverkande företag – roller som ofta utförs av en annan del av samma organisation, eller av en tredje part som varken är avsändare eller transportör.
Lastaren (1.4.3.1) får bara lämna över farligt gods till transport om det är godkänt för det, och ska kontrollera att förpackningen inte är skadad innan lastningen sker. Lastaren ansvarar också för att containern märks och skyltas korrekt efter lastning – kontrollen av att fordonet i sin helhet har rätt skyltning ligger istället hos transportören, som jag beskrev ovan – och för att samlastningsförbudet respekteras för varje kolli som lastas – jämfört både med andra kollin som lastas samtidigt och med gods som redan finns i fordonet eller containern, oavsett om allt tillhör samma sändning eller olika sändningar.
Förpackaren (1.4.3.2) ansvarar för att kraven på förpackning och eventuell samförpackning av flera ämnen i samma kolli följs, och att märkningen och etiketteringen på kollit är korrekt innan det lämnas för transport.
Fyllaren (1.4.3.3) – relevant för den som fyller tankar eller tankcontainrar – ska som utgångspunkt kontrollera att utrustningen är i tekniskt godtagbart skick och att besiktningen är giltig innan fyllning påbörjas (ADR-S medger undantag för vissa tankar under särskilda villkor, så det är inte en absolut regel utan huvudregeln), fylla bara med ämnen som är tillåtna för den aktuella tanken, hålla sig inom den högsta tillåtna fyllnadsgraden och efter fyllning kontrollera att tillslutningsanordningarna är stängda och täta, och att utsidan är fri från farliga rester.
Lossaren (1.4.3.7) ska kontrollera att det är rätt gods som lossas genom att jämföra transporthandlingen med det som faktiskt finns i fordonet eller containern, se till att eventuella farliga rester på utsidan tas bort efter lossning och att ventiler och inspektionsöppningar stängs. När en container är helt tömd, rengjord och avgiftad ska skyltning och märkning som hörde till det farliga godset tas bort.
Samma företag är ofta flera aktörer samtidigt
I praktiken faller de här rollerna sällan på olika bolag. Ett tillverkande företag som packar sina egna produkter, upprättar godsdeklarationen och lastar dem på transportörens fordon är avsändare, förpackare och lastare i en och samma sändning – och har därmed skyldigheterna för alla tre rollerna, inte bara den som brukar kallas “avsändarens ansvar” i dagligt tal. Anlitar ni istället en tredjepartslogistiker som packar och lastar åt er kan förpackar- och lastarrollen flyttas dit. Vem som är avsändare, med det ansvar för klassificering det innebär, avgörs däremot av definitionen i 1.2.1 och av vad transportavtalet faktiskt anger – inte av vem som fysiskt packar eller lastar godset. Är ni oense med er logistikpartner om vem som är avsändare i avtalets mening är det värt att reda ut innan något skickas, inte efteråt.
Det är också här kopplingen till 1.3-utbildningen blir tydlig: den ska omfatta den egna personalens faktiska uppgifter i transportkedjan, inte bara en generell genomgång av regelverket. Vet ni vilka roller er verksamhet har enligt kapitel 1.4, vet ni också vilka delar av utbildningen som är relevanta för vilken personal.
Är ni osäkra på vilka av de här rollerna er verksamhet faktiskt har för en given sändning, eller om ansvaret är korrekt fördelat gentemot transportören – hör av dig, så går jag igenom flödet tillsammans med dig.
Den som arbetar i någon av rollerna ska vara utbildad för sina uppgifter enligt kapitel 1.3, och den utbildningen finns i ADR 1.3-kursen online. Hur ansvaret faktiskt fördelas för era sändningar kan jag gå igenom som er säkerhetsrådgivare.