Fordonets utrustning vid transport av farligt gods – vad kräver ADR-S 8.1?
Ett fordon som transporterar farligt gods ska ha med sig mer än föraren och lasten. ADR-S kapitel 8.1 slår fast en miniminivå av utrustning – brandsläckare, stoppklots, varningsväst och annat – och exakt vad som krävs beror på transportenhetens totalvikt och vilka faroetiketter godset bär.
Jag har tidigare gått igenom ADR-intyget i kapitel 8.2 och de åtta bestämmelserna för fordonsbesättningen i kapitel 8.3 – båda handlar om föraren: vad hen ska kunna, och vad hen ska göra under transporten. ADR-S kapitel 8.1, “Allmänna bestämmelser för transportenheter och fordonsutrustning”, handlar istället om fordonet självt: vilken utrustning som faktiskt måste finnas ombord för att transporten ska få genomföras.
Handlingar och märkning – kort sammanfattning
Kapitel 8.1 inleds med två punkter jag redan täckt på djupet i egna artiklar. 8.1.2 kräver att godsdeklarationen, de skriftliga instruktionerna och fotolegitimation för besättningen medförs i förarhytten, samt – när det krävs – godkännandecertifikat och förarens utbildningsintyg. 8.1.3 kräver att fordonet förses med storetiketter och märks enligt kapitel 5.3. Den här artikeln fokuserar på de två punkter i kapitlet som inte täckts tidigare: 8.1.4 om brandsläckningsutrustning och 8.1.5 om övrig skyddsutrustning. Värt att nämna i förbigående är också 8.1.1: en transportenhet lastad med farligt gods får aldrig bestå av mer än ett dragfordon och en släpvagn (eller påhängsvagn) – inte fler.
Brandsläckare – kravet beror på transportenhetens totalvikt
8.1.4.1 kräver att varje transportenhet som transporterar farligt gods, med några undantag jag återkommer till, som minimum ska ha bärbara brandsläckare för brandklass A, B och C. Kravet trappas upp med transportenhetens högsta tillåtna totalvikt – hela ekipagets, inklusive en eventuell släpvagn, inte bara dragfordonets:
| Transportenhetens totalvikt | Minsta antal brandsläckare | Minsta totalkapacitet | Varav minst en för motor/förarhytt | Varav minst en med kapaciteten |
|---|---|---|---|---|
| ≤ 3,5 ton | 2 | 4 kg | 2 kg | 2 kg |
| > 3,5 ton ≤ 7,5 ton | 2 | 8 kg | 2 kg | 6 kg |
| > 7,5 ton | 2 | 12 kg | 2 kg | 6 kg |
Kapaciteten avser pulverkapacitet, eller likvärdig kapacitet med ett annat ändamålsenligt släckmedel. Kravet gäller dock inte undantagslöst. Transporterar fordonet uteslutande gods som uppfyller villkoren för begränsad mängd (LQ) enligt kapitel 3.4, undantas hela del 8 utom delavsnitten 8.2.3, 8.6.3.3 och 8.6.4 – brandsläckarkravet gäller alltså inte alls. Detsamma gäller vid reducerad mängd (EQ) enligt kapitel 3.5, där del 8 undantas helt och hållet utan undantag. För värdeberäknad mängd enligt 1.1.3.6 gäller däremot ett reducerat krav enligt 8.1.4.2: en enda bärbar brandsläckare på minst 2 kg pulverkapacitet.
Brandsläckarna ska uppfylla kraven i standarden EN 3-7:2004 + A1:2007 och vara ändamålsenliga för brand i motor eller förarhytt, om inte fordonet redan har ett fast brandsläckningssystem som är automatiskt eller enkelt kan tas i bruk för att bekämpa just brand i motorn. Släckmedlet får varken vara benäget att avge giftig gas till förarhytten eller att avge giftig gas till följd av värmepåverkan vid en brand. Utöver kravet på själva utrustningen innebär 8.1.4.4–8.1.4.5 löpande kontroller, inte bara ett inköpstillfälle: brandsläckarna ska vara plomberade så att det syns om de använts, genomgå kontroll enligt nationellt godkända standarder, och vara märkta både med en beteckning som visar överensstämmelse med en standard som godtagits av behörig myndighet och med datum (månad, år) för nästa kontroll eller för längsta tillåtna användningstid – beroende på vad som är tillämpligt – och det datumet får inte ha passerat under en pågående transport. De ska dessutom installeras så att de är lättillgängliga för fordonsbesättningen och skyddade från väder som kan påverka funktionsdugligheten.
Övrig utrustning och personlig skyddsutrustning
8.1.5 kräver att varje transportenhet dessutom har utrustning för allmänt och personligt skydd, med samma typer av undantag som brandsläckarkravet. Transporteras godset uteslutande som begränsad mängd (LQ) eller reducerad mängd (EQ), undantas 8.1.5 helt och hållet – liksom vid värdeberäknad mängd enligt 1.1.3.6, där 1.1.3.6.2 undantar hela 8.1.5 (till skillnad från brandsläckarkravet, där det reducerade kravet i 8.1.4.2 ändå gäller). Utanför dessa undantag styrs vilka delar som krävs av vilka nummer på etikettförlagorna som det lastade godset har – uppgifter som går att läsa direkt i godsdeklarationen.
Enligt 8.1.5.2 ska följande alltid medföras:
- En stoppklots per fordon i transportenheten, anpassad efter respektive fordons högsta totalvikt och hjulens diameter – för ett ekipage med dragfordon och släp krävs alltså minst två – samt två fristående varningsanordningar.
- Vätska för ögonsköljning – med undantaget att den inte krävs när lasten enbart har etikettförlagorna 1, 1.4, 1.5, 1.6, 2.1, 2.2 eller 2.3.
- För varje medlem av fordonsbesättningen: en varningsväst (till exempel enligt EN ISO 20471), en bärbar ljuskälla som uppfyller kravet på gnistfrihet i 8.3.4, ett par skyddshandskar och ögonskydd, till exempel skyddsglasögon.
8.1.5.3 lägger till ytterligare utrustning för vissa klasser, och den är lätt att missa om man bara utgår från en generell checklista:
- Flyktutrustning (filtrerande andningsskydd, till exempel typ A1B1E1K1-P1 eller A2B2E2K2-P2 enligt EN 14387:2004 + A1:2008) för varje besättningsmedlem, när lasten har etikettförlaga 2.3 (giftig gas) eller 6.1 (giftigt ämne).
- En skyffel, en anordning för att täta brunn eller avlopp, och ett uppsamlingskärl – men bara för fasta ämnen och vätskor med etikettförlagorna 3, 4.1, 4.3, 8 eller 9.
Vem avgör vad som ska med
Eftersom utrustningen styrs av vilka etiketter godset faktiskt bär, går det inte att sätta en generell packlista för hela verksamheten och lita på den för alla transporter. Ett fordon som en vecka kör en vätska med etikett 3 (brandfarlig vätska) och en annan vecka ett fast ämne med etikett 9 ska inte nödvändigtvis ha exakt samma utrustning ombord – skyffeln och tätningsanordningen krävs i båda fallen eftersom det rör sig om ämnen, men flyktutrustningen bara när lasten har etikett 2.3 eller 6.1. I praktiken är det transportören som enligt kontrollskyldigheten i ADR-S 1.4.2.2.1 (g) ska försäkra sig om att rätt utrustning finns ombord, med den information som redan ska finnas i godsdeklarationen som underlag.
Jag hjälper gärna till att gå igenom vilken utrustning era fordon faktiskt behöver utifrån det gods ni kör, och hur rutinen knyts ihop med 1.3-utbildningen och säkerhetsrådgivarens arbete.